An ocean of anemones and memories

Dessa två underbaringar ovan gör mig självklart alltid lycklig. Men något mer som gör mig euforisk, och hög på endorfiner, det är att fotografera. Speciellt människor. Men framförallt barn. Kan aldrig få nog, nästan som en drog. Som tur är en oskyldig sådan. Bara några bilder till. Bara en stund till. Lite överexponerat ibland. Andra gånger felfokuserat. Men det är inte hela världen. Huvudsaken är stunden bakom linsen. Komposition, fånga känslan. Och övning ger färdighet, man lär av sina misstag, bättre lycka nästa gång, som man säger.

Mendet bästa av allt, är ju bonusen. Alla bilder. Som man blir varm i kroppen utav att återuppleva. Livets fina stunder, förevigade och för evigt tillgängliga. Att plocka fram när man vill.

Det gjorde jag idag. Plockade fram en solig vårdag med barnen, ett hav av vitsippor, bara sådär. Nästan som magi.

To take photos, especially on people, makes me happy. I get high on endorfines. Can not stop. Just a few picture more. Just a little more. Almost like a drog. Furtunately an innocent one. To get the perfect picture is not the most important, it is the time behind the lense, the experience, that mattern most . And you learn by your mistakes, practice hopefully makes you better.

And the best part is the bonus. All the pictures. That makes you warm when you relive them. Life`s good moments, perpetuated and forever lasting. To draw out when ever you want.


I did that today. Draw out an sunny spring day, an ocean of wood anemones, just like that. Almost like magic.