söndag 9 november 2008

Tack för fina kommentarer!

"Nu vet jag att jag klarar allt",
superfin texttavla från Anna Lena Mayor Ekblad
Kanske var jag för personlig i det jag skrev tidigare idag. Men ändå kändes det bra att få skriva ner det. För jag vet att jag inte är ensam att sakna en pappa en sådan här dag (och alla andra dagar med såklart). Och jag vet även att jag inte är ensam om att ha sett hur alkoholen kan få en människa att sakta men säkert glida ifrån en. Sen vet jag även hur tabubelagt ett sådant ämne är, folk vill oftast inte riktigt lyssna på det, och därför vågar man inte heller prata om det, även om de verkligen är något som behövs, för det är verkligen skitjobbigt att vara medberoende.
Men nu är det slutpratat om detta för denna gången, även om jag skulle kunna belysa detta ämne och berätta hur mycket som helst, men nu tänker jag ägna kvällen åt lite ytligheter istället, för det är ju vad denna bloggen egentligen ska innehålla. Härligt och avkopplande inredningstjafs =)

3 kommentarer:

  1. Visst är det dags att göra slut på all denna tabu som gör att man får ont i magen?

    SvaraRadera
  2. Dina ord stämmer så väl och verkligen fint skrivet!!! Ha det bäst, många kramar emmsan

    SvaraRadera
  3. Vad fint du har skrivit i både detta och föregående inlägg. Jag blev rörd till tårar. Jag tycker att du är stark som vågar "gå ut" med det såhär.

    Jag tror att jag kanske känner lite extra för dig, då jag själv har en far som är nykter alkoholist. Han har varit nära döden flera gånger så man är tacksam att han är i livet (även om vi inte hörs av så mycket tyvärr, han har "ny" familj).

    Jag har dessvärre även levt med en kille som var lika glad i flaskan. Att vara medberoende är inte lätt. :S Man har sina "sviter" av det där fortfarande tycker jag. Man får inte lätt att lita på någon efter alls svek och man har mycket att bearbeta fortfarande. Detta har även bidragit till min panikångest.
    Har kommit fram till att den beror på "otrygghet" hos mig.

    Nu känns det fånigt att jag börjar berätta om mig men det kanske kan vara en liten tröst? Att veta (känna) att man inte är ensam, för det är ju så man ofta känner det.

    Alkohol förstör så mycket för så många. Usch, det är hemskt! Själv är jag väldigt försiktig med den vara, förmodligen för att man har blivit avskräckt. :) Blir nog många gånger antingen eller tror jag. Det kan ju gå i arv med det där så man får vara extra försiktig. Min bror drack ganska friskt ett tag och är numera "nästan nykterist", dricker sällan och med måtta. :)

    Detta ämnet kan man prata om i oändlighet så jag ska avrunda här. Lämna lite plats åt andra att skriva också. ;)

    Må så gott! Kramar Malin

    SvaraRadera